Kapitel 3 - Skogen, Del 4

2014-03-13 @ 13:56:20 Till inlägget Del 1 - Sommar

Prolog - Kapitel 1 - Kapitel 2, Del 1 - Kapitel 2, Del 2 - Kapitel 3, Del 1 - Kapitel 3, Del 2 - Kapitel 3, Del 3

 

”Tja, den spinkige vet i alla fall hur man startar en eld med hjälp av en hög fuktiga pinnar.” sade Fjalar med ett hånflin.

”Sätt er ned.” Sade den ståtlige herren på stocken och Alex förstod nu att det var han som gett dem order att tända eld. Eftersom alla sittplatser var upptagna satte de sig helt enkelt ned på marken.

”Så ni hittade dessa två när ni samlade ved?” frågade kvinnan på stocken.

”Japp, de stod och tjuvlyssnade bakom en sten.” gäspade Fjalar och sträckte ointresserat på sig.

”Det gjorde vi inte alls! Vi ville inte höra vad ni sa men man kan inte bara stänga av sin hörsel!” muttrade Erik ilsket.

”Så ni erkänner att ni hört delar av deras samtal?” frågade kvinnan på stenen. Alex visste inte vad han skulle svara. Om han svarade att de hade hört konversationen skulle de antagligen råka illa ut men om han ljög och de kom på honom skulle de förmodligen vara värre. Han bestämde sig för att vara tyst, om han inte svarade hade de ingenting att ställa emot honom.

 

Plötsligt fick han en underlig känsla. Han hörde en svag viskning i huvudet. Den var för svag för att man skulle kunna höra vad rösten sade, men tillräkligt hög för att han skulle förstå att det var en kvinna som talade till honom. Han såg sig omkring för att se om någon faktiskt viskade till honom och fann att Erik gjorde samma sak. Viskningarna försvann igen lika plötsligt som de kommit. Bakom dem suckade den grönögda kvinnan högt och gav Erik en liten knuff med benet som för att skynda på svaret.

”Vi hörde någonting om att ni skulle hitta någon, och att ni inte visste vem ni skulle fråga för att ingen visste var hon var och ingen får få reda på att ni letar efter henne för att det kunde väcka misstankar.” hasplade Erik ur sig. Det hela följdes av en lång tystnad. Alex önskade att Erik inte sagt någonting över huvudtaget och ville ingenting hellre än att klippa till honom.

”Det känns inte som om de vet tillräkligt för att vi ska ha anledning att döda dem än.” sade den medelålders kvinnan och de båda fångarna andades ut. ”Men samtidigt kan jag inte undgå att tycka att de hört för mycket för att vi bara ska kunna släppa dem. Hur kunde ni vara så oförsiktiga att ni gick omkring och pratade om detta utan att först ha försäkrat er om att ingen var inom hörhåll?” Kvinnan såg anklagande på Fjalar och den grönögda. De båda öppnade munnarna för att komma med en bortförklaring men stängde dem igen när de inte kom på någonting att säga. Det syntes på dem att de förstod sin egna del i det hela.

”Så, vad ska vi göra med dem?” Frågade den blonda kvinnan. Hennes fråga drog igång en lång diskussion om hur de skulle göra. Antingen skulle de kunna lämna dem i skogen och hoppas att de svalt ihjäl innan de lyckades hitta ut ur skogen, eller så kunde de behålla dem som fångar och använda dem som betjänter, de kunde också göra det lätt för sig genom att döda dem och sedan begrava dem.

”Eller så slår vi dem i huvudet så hårt att de får minnesförlust och sedan släpper vi dem fria?” kom Fjalar med som förslag, drog upp en kraftig trädgren ur högen med ved och testade svingen.

”Jättebra idé Fjalar, synd bara att skillnaden mellan minnesförlust och död inte är så stor. För att inte tala om vad som skulle kunna hända om de helt plötsligt skulle komma ihåg vad som hänt dem. Vilken jätterolig situation vi skulle sitta i då.” svarade den grönögde och tog grenen ifrån honom.

”Så varför dödar vi dem inte bara?” stönade han och drog handen genom det långa håret.

”Därför att!” utbrast den ståtlige mannen och ställde sig upp. Alex blev förvånad över att mannen var så pass kort, han nådde precis upp till axlarna på Fjalar när han klivit fram till honom. Ändå behandlade alla honom med stor vördnad. Han rörde sig som om han hade stor makt, hans kroppshållning utstrålade styrka men någonstans kunde man ana en osäkerhet. När han kom närmare kunde fångarna nu se mer detaljer än vad de tidigare gjort. Hans hår var kort men ovårdat och hade en ljust brun färg, trotts att han var i undre medelåldern hade han inte ett grått hårstrå på huvudet. Hans kläder var enkla, ett par svarta byxor i tjockt tyg, en smula opraktiskt i den varma sommarluften, hans tunika var djupt röd, över det bar han en brun skinnväst och kring höften hade han ett kraftigt bälte. I bältet glänste två vackert utformade knivar och två minst lika vackra långsvärd prydda med guld. ”Jag tänker inte döda två oskyldiga pojkar i skogen för att ni var oförsiktiga! De följer med oss innan vi kommer på någonting bättre att göra med dem.”

 

Karta, fylls på löpande

 
 
 

Kapitel 3 - Skogen, Del 3

2014-03-05 @ 13:38:00 Till inlägget Del 1 - Sommar

Prolog - Kapitel 1 - Kapitel 2, Del 1 - Kapitel 2, Del 2 - Kapitel 3, Del 1 - Kapitel 3, Del 2

 

”Jag tyckte att Allvis sa att ingen tog sig in i den gamla skogen?” sa han och tog ett fast grepp kring de två som stått gömda. De båda kände sig genast väldigt små. Mannen som hette Fjalar var en storvuxen man med ett ovårdat yttre och stora spelande muskler. Hans mörka hår var axellångt och han såg inte ut att ha rakat sig på flera veckor. Den ljusa tunikan spändes kring hans armar då han höll fast dem och Alex kunde känna hur han började tappa känseln i fingertopparna. Han liksom kvinnan bar knivar i bältet, men det som drog blickarna till sig var det långsvärd som hängde bredvid dem. Tydligen väntade Fjalar på svar för han knuffade in dem i stenen, drog en av sina knivar och höll den mot Alex hals. Alex sneglade mot Erik och såg att kvinnan på samma sätt höll en kniv mot hans hals också. Han hjärna gick på högvarv för att hitta på en förklaring som de båda okända skulle vara nöjda med. Fjalar borrade sina mörka ögon djupt in i honom och tillslut var Alex tvungen att blunda för att bli av med den obehagliga känsla som det gav. Tyvärr resulterade det bara i att han kände knivens kalla blad mot sin hals.

”Vi har gått vilse!” utbrast Erik tillslut och såg osäkert från kvinnan till mannen. Alla sex ögon var nu riktade mot honom.

”Ja säkert, vad hörde ni?” fräste den grönögda kvinnan samtidigt som hon lutade knivspetsen mot Eriks bröstkorg. 

”Ingenting!” halvskrek Alex för han var rädd att han inte skulle kunna tala i normal samtalston med kniven mot strupen. Han kände hur det brände till från det kalla stålet som vilat mot hans hals. ”Aj! Snälla! Döda mig inte!” kved han. Alla sex ögon var nu riktade mot honom istället.

”Vi tar med dem till de andra och diskuterar saken med dem.” sade Fjalar och satte tillbaka kniven i bältet. Alex hand flög genast upp för att känna på såret. Halsen var våt och klibbig där kniven vilat och Alex förstod att det var blod, men det verkade inte vara någonting värre än en rispa. Fjalar tog ett fast grepp om både Erik och Alex armar medan kvinnan plockade upp den hög pinnar som Fjalar släppt i marken då han fått syn på de båda vännerna. Sedan blev de bortledda längre in i skogen med den grönögda som vägvisare.

 

***

 

Grenar slog honom i ansiktet och flera gånger snubblade han över rötter, men mannen som höll dem fångna verkade inte bry sig om det. Han drog bara upp dem på fötter igen de gånger de föll och fortsatte gå. Även om det inte var en lång vanding kändes det som om de gått i timmar när de äntligen kom fram till lägret som de tydligen skulle till. Väl där blev de satt under en stor död lönn. Lövtäcket som runt omkring dem nu var så tjockt att det knappast sipprade in något ljus alls och avsaknaden av löv på trädet de satt under gjorde att Fjalar och den grönögda hade full uppsikt över vad de gjorde medan de hade svårt att se lägret som låg i mörker. Mörker dämpar dock inte ljud och både Erik och Alex kunde höra hur de båda tyst diskuterade fram och tillbaka med varandra.

”Vad tror du de tänker göra med oss?” viskade Erik i Alex öra. Alex blängde bara på honom till svar. Hade det inte varit för honom så hade detta aldrig hänt. Faktum var att om Erik inte övertalat sin pappa till att låta dem få ledigt idag så hade de inte suttit här nu. Förmodligen hade de just nu suttit och tagit en eftermiddagspaus från arbetet nu, sedan skulle de arbetat några timmar till innan de skulle sitta vid middagsbordet och äta middag med sina familjer. Faktum var att om inte Erik varit dum nog att vandra iväg upp i skogen så hade detta inte inträffat eller om han själv inte följt efter honom upp i den okända skogen utan istället gått hem. Då hade han inte riskerat att bli dödad av främlingar. Han plockade upp en pinne och började av en vana bryta den i bitar.

”Om du inte tänker svara mig så kan du väll i alla fall sluta med det där!?” fräste Erik ilsket.

”Jag kan inte hjälpa att jag är nervös, just nu sitter de där borta någonstans och bestämmer hur de ska döda oss och det är ditt fel!”

”Du hade inte behövt följa med! Jag sa till dig att inte följa efter mig.”

Alex suckade högt och tog upp ännu en pinne och började bryta den i bitar bara för att irritera sin vän. Efter ett antal brutna pinnar lät det som om fler hade anslutit sig till den diskussion som deras två bortrövare tidigare fört själva. Alex var inte säker men han tyckte sig känna igen en av rösterna nere vid lägret. Efter något som verkade vara en evighet kunde han urskilja siluetten av den grönögda kvinnan komma gående till dem. När hon kom fram drog hon med förvånade styrka upp dem på fötter och knuffade dem framför sig ned till lägret där det nu förutom Fjalar befann sig fyra personer till. På grund av mörkret kunde Alex inte urskilja några detaljer utan såg endast siluetterna av dem. Den grönögda knuffade fram dem mot en hög pinnar som låg på marken.

”Tänd en eld åt oss.” befallde en mörk stämma ur mörkret. Alex kunde känna hur Erik stelnade till och Alex förstod mycket väl varför han var orolig. Erik hade aldrig behövt tända en eld själv i hela sitt liv och han visste att han inte hade någon aning om hur man gjorde. För honom själv som var son till kocken var detta ingen stor utmaning, en av hans arbetsuppgifter var just att tända eld under grytan. Han tog emot elddonet som den grönögde höll fram mot honom och satte genast igång med att tända en eld. Det var mycket svårare än vad han räknat med. Veden var fuktig från att ha legat ute i skogen. Tillslut fick han bra fyr på den och ställde sig upp för att visa att kan var färdig. Han såg sig omkring och fann att alla nu satt i en cirkel runt den brasa han tänt. Tre av de okända satt på en framburen stock, en ståtlig herre satt i mitten. Till höger om honom satt en medelålders kvinna med högburet huvud, hennes blick var mjuk men skarp på samma gång. Till vänster om den ståtlige herren satt någon som Alex kände igen men han kunde inte riktigt placera honom. Han lät blicken svepa vidare och stannade vid en blond kvinna som satt på en liten sten precis bredvid honom själv. Hon såg upp på honom med lugn blick och log snett. Hennes hår var tvingat i en lång fläta som hängde över hennes ena axel. Alex lade märke till att rankor utav gräs och blommor höll håret på plats istället för de vanliga läderremmar som brukade användas. Runt halsen bar hon ett besynnerligt halsband. På samma sett som håret var det gjort utav gräs och små blommor i olika färger. Längst ned hängde en skimrande sol som gnistrade i lågorna från elden, eller var det från elden som ljuset kom? Resten av hennes klädsel bestod av en enkel ljusgrön linneklänning som släpade i marken. Han slet motvilligt blicken från kvinnan och lät den vandra vidare, den grönögda stod bredvid dem och följde varje rörelse de både gjorde. Bakom henne satt Fjalar och visslade glatt.

 


Kapitel 3 - Skogen, Del 2

2013-11-04 @ 12:53:10 Till inlägget Del 1 - Sommar

Prolog - Kapitel 1 - Kapitel 2, Del 1 - Kapitel 2, Del 2 - Kapitel 3, Del 1

 

”Det är just det! Jag behöver inte göra någonting. När jag gör saker gör jag dem för att jag har lust med det, jag kan sluta när jag vill. Men du… ni andra kan inte det.” Alex flinade brett mot Erik och skakade lätt på huvudet. Så det var det allting handlade om. Erik hade för första gången i sitt liv insett att han var bortskämd. Han förstod inte hur Erik kunde må dåligt över någonting sådant. Att bara göra det man hade lust att med var en av Alex drömmar. Han hade inte sagt det till någon, men i hemlighet önskade han att han skulle få byta plats med Erik. Det verkade vara så lätt att bara vakna på morgonen, få frukosten uppburen på rummet, få rummet städat och middagen framställd på bordet utan att behöva lyfta ett finger. Att Erik sedan hade en näst intill oemotståndlig charm gjorde inte saken sämre. Han hade tappat räkningen på hur många gånger han hade kunnat ge sin högra arm för den charmen.

”Du tycker bara att detta är roligt? Eller hur?” fräste Erik ilsket

”Nej, men om det har tagit dig 17 år att inse att vi andra lever ett hårdare liv än vad du gör så måste du ge mig tillstånd till att skratta åt dig. Jag menar, de flesta brukar komma underfund med det när de fyller 13 och inser att alla andra behöver jobba och inte dem.” förklarade han och tog ännu en tugga av sin smörgås.

Erik blängde bara surt på honom till svar. Detta fick bara Alex att flina ännu bredare och som självklart gjorde Erik ännu ilsknare. Det hela resulterade i en ond spiral där Alex skrattade mer och mer och Erik bara blev argare och argare. Men Alex kunde inte hjälpa det. Erik var allt för lik en sur 5-åring för att han skulle kunna ta sin vän på allvar. Tillslut brast det för Erik också, men inte på det sättet som det vanligtvis brukade göra när de båda skrattade ikapp med varandra. Istället reste han sig hastigt upp från den stubbe han suttit på och trampade iväg över ängen. Det tog en stund innan Alex uppfattade att Erik gått, men när han gjorde det slutade han genast skratta. Helt plötsligt var det han funnit så otroligt roligt inte roligt alls. På avstånd följde han efter Erik medan han tankspritt åt upp resten av sin smörgås. Det var ingen idé att försöka be om ursäkt när han var så här arg. Det var någonting som Alex lärt sig efter alla år. De hade vuxit upp som syskon och syskon bråkar, även om de nu inte var bröder på riktigt så hade de alltid betett sig som det. Därför hade han snabbt lärt sig att det bara skulle göra saken värre om han försökte be om ursäkt nu. Det bästa han kunde göra nu var att vänta tills Erik lugnat ned sig så att de kunde prata igenom saken igen, eller bara glömma bort den. Någonting sa Alex att detta var någonting som de borde prata igenom.

 

Efter en lång stunds promenad över fältet kom de fram till skogsbrynet på andra sidan. Alex kunde inte påminna sig om att han någonsin varit så långt ifrån gården förut, men eftersom han inte ville lämna Erik följde han efter honom när han bestämt gick in i den okända skogen. Han visste inte om han inbillade sig eller inte, det kunde vara hans huvud som spelade honom ett spratt, men skogen de nu gick in i kändes större och mörkare. Träden var mycket äldre och lövkronorna som sträckte sig upp mot himlen var mycket tätare och släppte därför in mindre ljus än den skog de kom ifrån. De snubblade på de stora trädrötterna som liksom trädstammarna var gamla, tjocka och knotiga.

 

Efter att ha följt efter Erik i skogen en stund började Alex känna sig osäker. Han var inte längre säker på att de skulle hitta ut igen.

”Erik, jag hoppas du vet vart du är på väg.” sa han till sin vän som nu bara gick några steg framför honom

”Om du vill kan du vända om.” svarade Erik och viftade med handen på samma sett som när man försöker vista bort en irriterande fluga. Alex snavade över en sten och föll. När han reste sig upp vände han sig om för att faktiskt göra som Erik sagt. Det var bara dumt att följa efter någon som helt klart inte ville ha någonting med honom att göra. Men när han såg sig omkring insåg han snabbt att han inte kunde vägen hem. Trots att han försökt memorera vägen medan de gått. Alltså fann han ingen annan utväg än att jaga ikapp Erik och fortsätta vandra i tystnad. Efter ännu en tids vandring satte sig Erik äntligen ned på en sten och såg upp på Alex som satte sig mitt emot honom på en stor trädrot som stack upp i marken.

”Ända anledningen till att jag fortfarande följer efter dig är att jag inte hittar hem.” muttrade Alex surt och lutade huvudet i händerna. Erik svarade inte och ännu en lång tids tystnad följde. Tystnaden bröts dock varken utav Erik eller Alex utan av en helt okänd röst en bit in i skogen.

”Så om vi ska kunna hitta Henne så måste vi först hitta Honom?” frågade en kvinnoröst

”Nej, men det skulle underlätta eftersom Han borde veta vart Hon är.” svarade en man

”Okej, men hur vet vi vart Deus är någonstans? Räcker det inte med att vänta på Einar?” suckade kvinnan, hon lät smått irriterad.

 

Rösterna som förde ett lågmält samtal kom allt närmre dem och även om Alex och Erik inte ville tjuvlyssna så var det svårt att inte höra samtalet mellan de två personerna. Alex visste inte hur Erik kände men ju mer han hörde av rösterna ju mer nyfiken blev han. De båda vännerna reste sig så tyst de kunde och smög och gömde sig bakom en stor sten och hoppades på att personerna inte skulle längre än fram till stenen. De förstod inte vad samtalet handlade om men de hade också en känsla av att de ändå inte skulle höra vad som sades. 

”Det skulle kunna hjälpa, men Rosea har själv sagt att ingen av dem vet vart Nova är någonstans under de övriga årstiderna.” hörde de mannen säga.

”Hon sa också att ingen annan heller visste det, alltså vet inte Deus det heller!” suckade kvinnan. Det lät som om de hade haft denna diskussion länge utan att komma fram till någonting vettigt och de båda började tappa humöret.

”Nej, men någon måste veta! Hon kan inte ligga gömd i ett hål i marken hela tiden. Och även om hon gjorde det så skulle någon veta det också. Någon vet, det gäller bara att vi hittar rätt person.” sa mannen

”Jag har ändå svårt att förstå hur vi ska göra. Om vi går omkring och ställer frågor till allt och alla vi träffar kommer folket snart fatta misstankar och det vill vi inte! Du vet att det skulle kunna skapa kaos.” sade kvinnan som nu stod bredvid den stora sten de gömde sig bakom.

Alex höll andan. Nu förstod han att de hört saker de inte borde ha hört, även om han inte förstod vad personerna pratade som så var kvinnan tydlig med att hon inte ville dela med sig av informationen till andra. Han hörde hur de rörde sig runt stenen och var rädd att de snart skulle bli upptäckta. Därför petade han försiktigt på Erik och gjorde tecken åt honom att de skulle dra sig längre bort från dem. Det gick mycket smidigare än vad Alex trott då de lyckades dra sig in längre bakom stenen. De upptäckte en spricka i det stora stenblocket och pressade sig in tillsammans i sprickan i hopp om att det skulle göra dem mindre synliga. Tyvärr hade de fel.

”Fjalar! Kom hit ett tag!” sa kvinnorösten högt och Alex som riktat blicken mot marken för att inte trampa på någon kvist såg skräckslaget upp. Kvinnan som talat stod precis framför dem och borrade hotfullt in blicken i hans. Både Alex och Erik tappade andan när de såg henne, om det var för att hon var en av de vackraste kvinnor de sett eller om det var för att de var skräckslagna visste de inte. Hennes hår som föll i mjuka lockar ned till armbågarna var ilsket rött och hennes gröna ögon borrade sig djupare och djupare in i dem. Det som Alex främst noterade var dock varken det röda håret eller de vackert gröna ögonen utan det faktum att kvinnan varken bar kjol eller klänning. Denna kvinna bar ett par mörkt bruna byxor i ett material som Alex identifierade som läder. I bältet hon bar såg han ett flertal blänkande knivar och han skulle inte bli förvånad om hon förvarade två till i sina stövlar. Hårdhänt drog hon ut dem ur sprickan och sköt fram dem mot den man som hon kallat Fjalar som nu stod bredvid henne och såg lika hotfullt på dem som hon gjorde.
 
 

Kapitel 3 - Skogen, Del 1

2013-10-30 @ 20:18:00 Till inlägget Del 1 - Sommar

Prolog   Kapitel 1   Kapitel 2, del 1   Kapitel 2, del 2

 

Kanske var det för att han inte trott på att Erik skulle komma hem i tid som han stod ute i stallet och gav hästarna foder. När Alex velat gå hem hade Erik protesterat och det hade slutat med att han gått hem själv. Trots att han visste att det inte var säkert att gå hem ensam vid den tiden på kvällen. Det var sällan Erik gick hem den tiden de planerat. Därför antog Alex att han nu antingen låg och sov i ett rum på det värdshus som de suttit på, eller låg hemma i sin säng, också sovande. Snart skulle han bli tillsagd att gå och väcka honom och då skulle han få reda på vilket av alternativen som varit rätt. Han vände om och gick från stallet för att leta reda på någon som kunde hjälpa till att städa. När han vände sig om såg han en lång mörk siluett i dörröppningen, han skymde solen som lös honom i ögonen med handen och såg att det var Erik som stod och flinade mot honom.

”Sa inte jag att vi inte skulle jobba idag?” frågade han och skakade smått på huvudet.

”Jag trodde verkligen inte att du skulle komma.” svarade Alex samtidigt som han vände sig mot en av de vackert bruna hästarna och klappade henne försiktigt.

”Du har allt för låga tankar om mig ibland Alex. Trodde du verkligen att jag skulle glömma min egen plan? Eller trodde du att jag skulle strunta helt och hållet i vad jag lovat?” Erik la armarna i kors och såg förebrående på sin vän som undvek att svara genom att enkelt kasta en fråga tillbaka till honom.

”Hade du tänkt att vi skulle ta hästarna också eller ska vi gå?” Erik stod tyst en lång stund och verkade nästan göra upp en lista i huvudet med för och nackdelar. Man kunde se på hans ansiktsuttryck hur noga han övervägde sitt beslut.

”Vi lämnar hästarna hemma.” Beslutade han tillslut och gick med bestämda steg mot utgången. ”Kom nu, vi har inte all tid i världen på oss!"

 

De gick genom den lilla skogen i tystnad. Det var länge sedan de trampat på stigarna och skogen verkade på något sett ha krympt och blivit mindre än den varit för några år sedan. Alex visste att det var löjligt att tänka så. Skogen hade inte blivit mindre, det var de som blivit större. Men känslan satt kvar i kroppen.

 

Det var ovanligt att gå bredvid Erik och inte säga någonting. Någon av dem brukade alltid ha någonting att säga, någonting att kommentera eller någonting att skämta om. Och om ingen av dem hade någonting att säga brukade Erik alltid se till att de hade någonting att prata om i alla fall. Men inte idag, tystnaden låg över dem och Alex hade en konstig känsla av att han inte skulle säga någonting. En känsla av att om han öppnade munnen och bröt tystnaden skulle han göra någonting fel. Om Erik ville ha igång ett samtal nu skulle han lägga en kommentar om hur han också tyckte att skogen krympt eller så skulle han försöka få igång ett samtal om vad de gjort just där de var. Pratat om kojan de byggt när de var 10 år, eller om hur de använt långa pinnar till svärd och sedan lekt krig med dem. Ibland hade de låtsats att de tillsammans besegrade fienden som ville ta över deras land, ibland hade de haft små svärdsdueller mot varandra. Under fortsatt tystnad tog fötterna dem till olika platser som de ofta besökt när de var yngre. Tillslut kom de fram till sjön som låg spegelblank tyst och mörk. Alex såg sig omkring. Sjön var en plats som han fortfarande besökte med jämna mellanrum. Nu på senare år hade han varit med och byggt en brygga som gjorde det lättare att ta sig i och ur roddbåtarna som de använde under små fisketurer. Oftast köpte de fisken på marknaden men ibland fick de för sig att de skulle dra upp sin egen middag och då var det lättast att fånga fisk ute på det djupare vattnet. Han tog sig ned till vattenbrynet där han tog av sig strumpor och skor, vek upp linnebyxorna till knäna och vadade ut i det ljumma vattnet. Erik stod kvar några meter upp på land.

”Du byggde den där eller hur?” frågade han och pekade på bryggan. Alex blev förvånad över att Erik ens frågade. Han hade ju stått med och tittat på. Han hade haft full koll på vad alla gjorde och korrigerat den som inte gjort som han tyckte. Alex vadade fram till bryggan och satte sig på kanten så att han hade fötterna kvar i vattnet.

”Ja, jag var med och byggde den.” sa han och ryckte på axlarna. Det hade inte varit något speciellt. Inte något mer än när han fick hjälpa till med små renoveringsprojekt på gården. Förra sommaren hade Eriks pappa också bestämt att det behövdes en till stuga för tjänstefolket på gården. Alex hade inte fått vara med och bygga eftersom han saknade den kunskap som behövdes, men han hade fått hjälpa till med diverse annat, som att såga till plankor av olika slag och sedan måla hela stugan. Erik nickade och gick sedan och satte sig bredvid Alex på den solvarma bryggan.

”Har det hänt någonting?” undrade Alex och såg på sin vän. ”Du är så tyst.” Erik suckade och såg ut över den lilla sjön men svarade inte. Alex knuffade till honom för att försöka muntra upp honom lite men Erik reste sig hastigt upp, satte på sig stövlarna och började vandra längs stigen igen. Det var inte likt honom alls. Alex satte snabbt på sig stövlarna och sprang ikapp Erik. De fortsatte sedan att vandra under tystnad. Han undrade vad det var som fått Erik till att bete sig så här, igår kväll hade han varit precis som vanligt. Alex tog upp en pinne från marken och började tankspritt bryta den i mindre delar under tiden de gick. Hans tankar vandrade iväg till berättelsen han hört dagen innan på marknaden. Om det nu var någon eller några som styrde årstiderna skulle de inom några veckor skifta till höst, träden skulle byta färg till orange och röd och dagarna skulle bli mörkare och kallare för att sedan gå över i en kall och snöig vinter. Han undrade om det i så fall fanns fler gudar eller om det hade räckt med två.

”Ska vi äta lite?” frågade Erik. Alex hajade till och såg sig om. Han hade varit så upptagen av sina tankar att han inte märkt vart de gått. De hade nu kommit ut på andra sidan av skogen, eller åtminstone antog han det, och de befann sig nu precis i skogsbrynet. Men i själva verket hade de bara kommit fram till en stor äng. Alex nickade som svar, satte sig ned på en platt sten och började äta smörgåsen som han hade gjort innan de begett sig ut. De åt, fortfarande, under tystnad. Men nu började han känna sig lite obekväm med tystnaden. Det kändes som om någonting var väldigt fel och eftersom Erik vägrade prata med honom kände han sig på något sett skyldig. Han lutade sig tillbaka och väntade på att Erik skulle säga någonting. Och även om tystanden var obekväm njöt han av att lyssna på fågelkvittret i skogen. Det var sällan man kunde höra fåglarna under arbetet på fälten eftersom han sällan höll till nära skogen, och när han gjorde det skrämde hans närvaro ofta bort dem.

”Förlåt!” Erik såg på honom med ånger i blicken. Alex drogs direkt ur sin egen värld och lade alla fokus vid sin vän. Han förstod inte vad han skulle behöva be om ursäkt för. ”Förlåt för att jag beter mig som jag gör. För att jag säger till dig vad du ska göra och för att jag sällan gör någonting!” Alex öppnade och stängde munnen flera gånger likt en guldfisk. Han kunde inte förstå var denna ursäkt kom ifrån. Han tycke inte heller att den behövdes. Erik var son till ägarna till gården medan han själv var son till kocken, klart han var tvungen att arbeta, en av hans arbetsuppgifter var att hjälpa Erik om det var någonting. Visst kanske Erik hade det lite lättare än andra. Vad Alex hört brukade alla barnen på gårdar som deras vara tvungna att jobba när de kommit upp i tillräckligt hög ålder oavsett vems avkomma de var. Men han visste inte om det stämde eftersom han aldrig varit på någon annan gård än deras egen.

”Du behöver inte göra någonting ju!” försökte Alex trösta. Meningen med hans ord var att försöka muntra upp honom men det verkade ha motsatt effekt. Erik suckade högt.

 

 Detta var de 3 första sidorna av kapitel 3. Mer kommer nästa vecka.

 

Kapitel 2 - Marknaden, Del 2

2013-10-22 @ 11:49:00 Till inlägget Del 1 - Sommar

Prolog

Kapitel 1

Kapitel 2 del 1

Deus såg bedrövat ut genom fönstret. Han klarade inte av att reglera årstiderna själv längre. Han hade blivit allt för lösaktig för att komma ihåg när det var dags att förvandla sommar till höst, han var särskilt fäst vid sommaren förstår ni. Den rundlagda kvinnan kom fram till bordet de satt vid och vände sig till Deus.

’Vill ni uppehålla er här måste ni köpa någonting att äta eller hyra rum för natten. Det är hårda tider vi lever i nu och jag behöver alla pengar jag kan få!’ Einar reste sig hastigt upp och såg ilsket på henne.

’Vet frun vem hon talar med?!’ halvt skrek han åt henne. Men kvinnan verkade inte känna sig det minsta hotad av honom.

’Jag vet mycket väl vem jag talar med.’ Sade hon och gick bort mot bardisken igen. ’Och det gör ingenting om han får reda på vad han orsakat!’

Deus lutade huvudet i händerna. Kvinnan som ägde värdshuset hade rätt. Alla led eftersom sommaren blivit för lång och det fanns ingen annan att skylla på än honom. Det var hans uppgift att reglera årstiderna för att allting skulle flyta på som det skulle. Det var han enda uppgift. Så kom han på det. Om han delegerade ut uppgifter till andra skulle han ha mindre att komma ihåg och om han skulle råka sova lite för länge skulle inte göra någonting. Han skulle kunna ta en två månaders lång tupplur på någon trelig liten kulle utan att det skulle vara något problem. Någon annan skulle ha lika mycket ansvar som han! Han såg på sin vän med ett brett leende.

’Einar jag behöver hjälp! Din hjälp!’

Einar, som fortfarande blängde bort mot kvinnan i baren, ryckte till.

’Jag hjälper gärna till. Vad vill du ha hjälp med?’

Deus visste inte hur han skulle lägga fram det han nu skulle erbjuda sin vän. Han hade levt tillräckligt länge för att se generationer komma och gå och det var få människor han hade blivit så god vän med som med Einar. Han såg på sin rödskäggige vän, öppnade och stängde munnen flera gånger innan han tillslut frågade:

’Skulle du vilja bli en gud?’”

Alex koncentration stördes då han hörde Erik ropa bortifrån ett av stånden. Han kastade en blick över axeln och såg att han stod tillsammans med tre unga kvinnor i deras egen ålder. Erik vinkade åt honom att komma dit. Men Alex ville höra slutet av berättelsen och skakade på huvudet samtidigt som han höll upp två fingrar i luften som för att säga ”ge mig bara två minuter”. Han brydde sig inte om att vänta på Eriks reaktion utan vände sig genast mot berättaren igen.

”Han hade inte tänkt igenom sitt förslag så noga som han kanske borde ha gjort. Han hade över huvud taget inte tänkt på hur de skulle dela upp arbetsuppgifterna mellan sig, han visste också att det skulle bli en stor omställning för Einar att gå från människa till gud. Det var ingenting man vande sig vid på några minuter. I alla fall trodde han inte att det skulle vara så, han visste inte, han hade själv aldrig varit människa och hade ingen aning om hur det kändes. Han hade alltid undrat hur det kändes att vara hungrig, eller hur det kändes att frysa. Eftersom han var odödlig hade han inte samma behov som en vanlig människa. Vanliga saker som hunger, trötthet, kyla och smärta var några saker som han aldrig känt. Han visste inte om han ville veta hur alla dessa saker kändes eller inte. Han väcktes ur sina tankar av Einar.

’Inte alls för att jag vill låta girig eller någonting sådant över huvud taget Deus. Men eftersom du har svårt att hålla koll på hur lång sommaren ska vara, skulle inte jag kunna ta över hösten? Jag menar, jag håller koll på när sommaren har varat tillräkligt länge och då går jag runt och gör höst. De andra årstiderna är inga problem för dig eller hur?’

Deus sa ingenting utan tänkte över vad hans vän föreslagit. Idén lät strålande i hans tycke. De hade nu gått ut från det varma värdshuset och var på väg mot havet. Luften var lika varm ute som inne men utomhus gav blåsten i alla fall lite svalka. Vinden var någonting som Deus kände. Han kunde känna värmen också, men för honom var den inte alls lika varm som den kändes för Einar.

’Är du säker på ditt beslut Einar? Du kommer se dina nära och kära bli äldre med åren men du kommer inte åldras en dag, du kommer se dem försvinna från dig och du kommer inte kunna göra någonting åt det.’

Han sa det eftersom han inte ville att Einar skulle ändra sig om ett par decennier. När han väl var omvandlad fanns det ingen återvändo.

’Den tanken slog mig också, men sedan slog en annan tanke mig. Jag kommer att få möjligheten att träffa mina barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn och ännu längre! Jag kommer att förlora de jag har nu, men jag kommer få möjligheten att träffa resten av mina släktingar istället.’

’Du vet att du inte kommer kunna skaffa barn när du blivit gud?’

Einar blev tyst och vände blicken ut mot det öppna havet och drog en djup suck.

’Det är förstås tråkigt, men jag har redan två barn, även om jag någon gång vill ha fler så kommer jag alltid att ha dem. Det räcker för mig.’

’Så du har bestämt dig?’

Einar svarade med en kort nickning och Deus gav honom sina krafter som gjorde honom till gud och herre över hösten.”

Folkmassan som lyssnat på berättaren började applådera, vissa gick fram och gav honom pengar för berättelsen. Alex hade ingenting att ge men ville ändå på något sett visa sin uppskattning. Det hade varit en av de bästa berättelser han kunde påminna sig om att han hört. Han pressade sig genom mängden av människor och kom snubblande fram till historieberättaren. Det var en mager gammal man och Alex kände ett stygn av dåligt samvete för att han inte hade några pengar att ge honom.

”Jag är ledsen att jag inte har någonting att ge dig. Men jag tyckte verkligen om din berättelse. Jag har aldrig hört någonting bättre.” sa han när berättaren vände sig mot honom.

”Tack” svarade han och nickade kort. ”Men det är konstigt om du aldrig hört den tidigare. Detta är en historia som berättats så länge någon kan minnas och dina föräldrar borde skämmas om de inte fört denna historia vidare till dig! Detta är en historia som handlar om allas förflutna men också allas öde och om hur vi måste ta hand om det vi har.”

Mannen vände sig bort från Alex och tog emot en pengapåse från en av lyssnarna, försvann snabbt in i folkmassan medan Alex blev stående och såg förbryllat efter honom.

 

När Alex äntligen lyckats leta rätt på Erik igen befann han sig i sällskap av fem unga kvinnor som han obesvärat satt och pratade med inne på ett av värdshusen. Alex kunde inte hjälpa att tänka tillbaka på berättelsen och fundera över om värdshuset i berättelsen var likt det som han just klivit in i. Han satte sig tankspritt ned med de andra men lade inte mycket vikt vid vad de samtalade om. Han var mer nyfiken över berättelsens betydelse. Det var ingen historia han någonsin hört förut och han undrade varför hans föräldrar aldrig nämnt ett ord om gudar som styrde årstiderna. Nu när han tänkte efter hade han hört män på fältet tala om det under de varmaste dagarna. Men han hade aldrig uppfattat det som om det fanns någon som kontrollerade det. Han började nu ana varför man sade ”han” när man talade om hösten. 

 

Kapitel 2 - Marknaden, Del 1

2013-10-15 @ 13:09:00 Till inlägget Del 1 - Sommar

Läs Prologen här!

Läs kapitel 1 här!

Det var sällan Alex var inne i byn om han inte hade något ärende att göra. Han hade inte mycket fritid och hade det inte varit för Erik hade han nog inte lyckats komma loss från arbetet många gånger.  Alex såg det aldrig som att han var en anställd till Erik. Eftersom de alltid känt varandra var det svårt att ta de uppgifter han fick som handlade om att passa upp på Erik på allvar. Som på morgonen när han fått i uppdrag att väcka honom och sedan hjälpa honom på med kläderna. Efter det var det egentligen tänkt att Alex skulle hämta frukost som Erik kunde äta på rummet. Och så hade det ju inte riktigt blivit. Men eftersom Erik på samma sätt som Alex inte tog uppgifterna på allvar så spelade det ingen roll. Huvudsaken var att Alex utförde uppgifterna han fick, hur han utförde dem spelade mindre roll tyckte Erik. Nu hade de gått in till byn efter middagen. De hade inte fått i uppgift att köpa någonting av Eriks föräldrar och Alex var osäker på om de ens visste om att de hade gått iväg. Middagen hade Alex ätit inne i köket med sina föräldrar och resten av kökspersonalen. Erik hade suttit ute i matsalen och blivit serverad både förrätt, varmrätt och efterrätt. Under få utvalda tillfällen hade Alex också fått äta inne i matsalen. Men de gånger han fått tillstånd var lätträknade och hade varit vanligare när han var yngre och inte arbetade gå gården. Det var inte så att familjen på gården behandlade sina anställda dåligt. Tvärtom var Erik och Alex mammor goda vänner och satt ofta länge och diskuterade om kvällarna. Kanske var det därför Alex familj blivit kvar så länge trots pojkarnas upptåg. Men de som ägde gården ville ändå hålla en viss ordning. Därför bodde inget av tjänstefolket i det stora huset. Istället fanns det små stugor utspridda på gården där tjänstefolket fick bo som en del av betalningen. Alex och hans föräldrar bodde i stugan närmast det stora huset. En stuga de hade förtjänat efter många års lojalitet.

 

Alex hade aldrig tidigare varit inne i byn efter middagstid. Skillnaden mellan dag och kväll var större än vad han hade trott att den skulle vara. De marknadsstånd som under dagarna sålde grönsaker och frukter hade nu plockats undan för att göra plats åt andra. Ljudnivån var hög från scenen där några kringresande musiker hade slagit upp. Sällskapet bestod till största delen utav olika sorters av blåsinstrument som spelade långa roliga melodier och tillsammans med dem på scenen stod en jonglör och försökte imponera på publiken. Under de fester som familjen på gården höll kom det ofta musiker och spelade men musiken som dessa musiker spelade var helt annorlunda. Musiken var mycket mer livfull och på något sett intressantare tyckte Alex. Han kände hur han började bli matt i huvudet utav alla nya intryck, alla nya människor och händelser som han aldrig tidigare upplevt.

”Och det var så jag övertalade pappa att ge dig ledigt imorgon, det blir väl bra va?” hörde han Erik säga bredvid honom. När hans vän inte fick någon reaktion på sin, enligt honom, oerhört intressanta historia knäppte han med fingrarna framför Alex ansikte. ”Alex hör du ens vad jag säger?!” Alex ryckte till och vaknade från sina tankar.

”Klart jag gör!” Ljög han och viftade bort Eriks knäppande fingrar från ansiktet. ”Vad ska vi göra imorgon?”

”Jag sa ju det. Du lyssnade inte alls.” Suckade Erik ”Vi ska ta ledigt, ta en tur i skogen och kanske bada i sjön. Besöka alla platser som vi lekte på när vi var yngre innan du var tvungen att jobba.”

Alex svarade inte, det var allt för mycket som hände runt omkring honom för att han skulle kunna hålla fokus vid en sak. Allt och alla omkring honom drog i hans nyfikenhet. Han skulle precis bestämma sig var han skulle börja någonstans när han kände hur Erik drog iväg honom mot ett stånd som fortfarande var öppet. Självklart var det en försäljare som sålde tyger och tunikor av olika slag. Klädesplaggen var allt för exklusiva för att Alex någonsin skulle ha råd att köpa någonting och hans mamma saknade de kunskaper som behövdes om man skulle sy själv. Att lappa och laga var hon en mästare på, men att sy var ingenting hon lärt sig. Alex studerade Erik medan han plockade upp den ena färgglada tunikan efter den andra. För honom var detta vardagsmat.

”Vad tror du?” frågade han när han och satte på sig en röd sidenjacka med volanger och detaljer i guldfärgad tråd.

”Är inte den lite väl överdriven, även för dig?” flinade Alex och skakade på huvudet åt honom.

”Hm, kanske… den här då?” Frågade hans vän och höll upp en djupt skogsgrön tunika mot sig. ”Den är jättebra ju!”

”Jaja, den är fin. Den matchar dina ögon, kan vi gå vidare nu?” suckade Alex som började fingra med de färgglada smyckena i ståndet bredvid.

”Inte för än du provat någonting.” svarade Erik och började rota bland de vackra plaggen. Efter att ha letat igenom ståndet minst tre gånger fattade han tycke för en orange tunika och gav den till Alex.

”Vad tror du om den här?”

”Den är jättefin men kan vi gå nu?” stönade Alex och lossades gäspa stort för att visa hur uttråkad han var.

”Gå i förväg så kommer jag ikapp dig senare.” svarade Erik och vände åter igen all uppmärksamhet till tunikorna. Alex nickade och fortsatte längs marknadsstånden. På scenen hade musikerna packat ihop sina saker, tagit emot applåder och sedan ersatts av en historieberättare. Alex som inte hört någon berätta historier på länge drog sig närmare för att lyssna. Att historieberättare reste runt för att berätta historier var inte ovanligt. Ibland stannade de länge på samma ställe och berättade nya sagor eller nya versioner på de sagor han tidigare berättat under flera veckor. Ibland stannade de några dagar och ibland bara över natten. Alex antog att längden på vistelsen berodde på hur många sagor berättaren hade på lager. Ibland kom de kringresande berättarna till gården och berättade då sagor i utbyte mot mat och husrum.

”När han sedan vaknade igen var gräset omkring honom torrt. Han undrade hur länge han sovit. När han tog sig igenom skogen lade han märke till att trädens löv var mycket ljusa och torra i kanterna. Han hade alltid haft en förkärlek för hamnen så det var dit han tog sig. Han ömsom gick ömsom sprang mot husen nere vid vattnet och tog sig in på första bästa värdshus. Han hade tur, hans vän satt och åt middag vid ett av fönsterborden vars utsikt föll över det öppna havet. Kanske kunde hans vän svara på hur länge han sovit. En rundlagd kvinna kom fram till honom och frågade om han ville ha någonting att äta. Han tackade nej till erbjudandet, han hade inget behov av att äta. Egentligen hade han inget behov av att sova heller för den delen. Men han tyckte att det var väldigt skönt att sova och därför tog han små tupplurar ibland.

’Deus!’ utbrast mannen vid bordet då han fick syn på honom. Mannens ansikte sken upp för att snabbt ersättas av ett ansiktsuttryck som fick Deus att känna skuld. ’Var har du varit?’

’Får jag slå mig ned?’ frågade Deus och tog plats på stolen mitt emot mannen utan att vänta på ett godkännande.

’Javisst självklart.’ Nickade han och log, men leendet ersattes snabbt till en förebrående min. ’Du svarade mig inte. Var har du varit?!’

’Jag behöver hjälp Einar. Jag somnade i solskenet och nu vet jag inte hur länge jag har varit borta! Jag har inte bytt årstid än och fälten är torra. Snustorra!’

’Så bra att du lagt märke till det… ’ svarade Einar syrligt ’Sommaren har varat i två månader för lång tid nu.’

 
Detta var de tre första sidorna av kapitel 2, i början av nästa vecka kommer nästa 3.

Kapitel 1 - 11 år senare

2013-10-07 @ 12:46:00 Till inlägget Del 1 - Sommar

För att läsa Prologen, klicka här!

Han vaknade av att någon rörde sig i hans rum. Men nej, han tänkte inte kliva ur sängen nu. Han var allt för trött för att vakna, ändå var han nyfiken på vem det var som väckt honom. Kanske var det en av de unga städerskorna som hade fått i uppgift att städa hans rum idag? Han blev frestad att kisa ut i rummet men bestämde sig sedan för att återgå till att sova. Alla som jobbade på gården bodde runt omkring så om det nu var en av de unga kvinnorna så skulle han utan tvivel se henne senare på dagen och då förhoppningsvis inte se nyvaken ut. Så han fortsatte att blunda, han hörde dörren stängas men han hade fortfarande en känsla av att vara iakttagen. Tillslut gav han upp, han var nu allt för vaken för att kunna gå tillbaka till att sova igen. Han öppnade ögonen och trodde nästan att han skulle få en hjärtattack av rädsla och förvåning. Hans hjärta dunkade så hårt att det förmodligen hördes ända in i rummet intill. Han stirrade skräckslaget på den flinande personen som suttit och tittat på honom. När den värsta chocken lagt sig började hans huvud klarna och han kände igen personen på stolen vars flin nu hade brustit ut i gapskratt. Erik kunde inget annat än att skratta med.

”Du skulle sett sig själv!” utbrast Alex mellan skrattvågorna.

”Det var ju inte riktigt dig jag hade väntat mig att se när jag vaknade!” skrattade Erik tillbaka. När de lugnat ned sig satte han sig upp och drog på sig de tunna linnebyxorna och tröjan.

”Är du helt säker på att du vill ha på dig den där tröjan idag?” Erik såg ned på den enkla tröjan han satt på sig. Vad var det för fel på den här? Tröjan var ljust brun och passade till de mörka byxorna. När Alex såg Eriks förbryllade blick skrattade han igen.

”Säg inte att du glömt bort att de nya servitriserna börjar idag? Att glömma bort någonting så viktigt är inte likt dig Erik.”

”Nej, det har jag inte glömt. Men jag vill inte få dem att tro att jag är fåfäng.” ljög han samtidigt som han drog en kam genom sitt blonda hår.

”Men det är du ju!” flinade Alex

”Men de vet de inte än. Dessutom hade jag inte tänkt stanna på gården särskilt länge idag. Det hade jag inte tänkt att du ska göra heller.”

”Ledsen att göra dig besviken, men jag måste hjälpa till på fälten idag.”

”En arbetare hit eller dit kommer de inte märka av.” sa Erik och blinkade åt sin vän.

”Men när de märker att du är borta dröjer de inte länge förrän de börjar leta efter mig, och då är jag körd.” suckade Alex och Erik suckade medlidande. Han visste att Alex var tvungen att jobba på gården. Han själv där emot behövde inte jobba. Han hade hela dagarna fria att göra vad han ville om inte hans mamma skickade in honom till byns marknad för att köpa någon av de varor som de själva inte försörjde sig med. Men att ta sig in till byn var ingenting Erik såg som någon speciellt jobbig syssla eftersom han alltid hade tillstånd att ta med någon som kunde hjälpa till att bära varorna. Och Erik valde alltid Alex.

”Okej, då hjälper jag dig på fälten nu så sticker vi till marknaden sen?” föreslog Erik, men han väntade inte på svar. När han bestämt att de skulle göra någonting så var det så det var. Han gick mot dörren och rufsade till Alex bruna hår på vägen ut. ”Du har inte ätit frukost än va?”

 

De åt en snabb frukost och gav sig sedan ut på fälten för att arbeta. Erik behövde inte arbeta. Hans föräldrar hade alltid tyckt att arbeta var någonting de anställda skulle göra. Inte deras son. När de varit yngre hade Alex inte heller behövt jobba och de hade kunnat leva livet lite som de velat. Men när Alex blivit gammal nog att arbeta hade Erik känt sig ensam. Han kunde såklart roa sig själv ibland och han hade alltid haft en viss svaghet för flickor. Eftersom de inte arbetade ute på fälten hade Erik långa stunder kunnat sitta inne och samtala med de kvinnliga anställda på gården samtidigt som de skötte sina sysslor. Men ofta brukade han självmant arbeta på gården för att få spendera tid med sin bäste vän. Det var sällan han arbetade speciellt hårt under de arbetspass han deltog i, trots det var han muskulös och hade en bra fysik.

”Så, vad säger du om att vi tar oss in till byn när vi är klara?” frågade Erik och tog ännu en av sina långa pauser från rensandet av ogräs. Det var den fjärde pausen han tagit denna timme och han hade inte för avsikt att ta en till eftersom han tyckte att han var klar med dagens arbete. Han satte sig ned i gräset och drog av sig tröjan i en förhoppning att det skulle svalka, men solen fortsatte bränna.

”Vad har vi för ärende i byn?” frågade Alex, som liksom Erik svettades och följde hans exempel och drog av sig tröjan. Men istället för att ta en paus fortsatte han dra upp ogräs där Erik precis slutat. ”Och om du ändå inte tänkt jobba kan du väl bära hit lite vatten? Jag börjar tycka att det är ganska varmt faktiskt.” muttrade han surt och torkade svetten ur pannan.

”Alex, man måste inte göra allting för att man måste. Man kan göra saker för att det är kul också.” Erik torkade svetten från ansiktet med hjälp av tröjan han precis tagit av sig och reste sig upp för att gå till brunnen och hämta en hink vatten eftersom han också började bli törstig. Alex torkade svetten ur pannan ännu en gång och funderade en lång stund.

”Det känns som om du har någon form av plan för kvällen.” flinade han upp mot sin vän som skakade på huvudet.

”Nej, det har jag inte. Det är just det som är poängen.” Skrattade Erik ”Vi ska bara ha kul ikväll och det brukar bli roligare om man inte planerar någonting. Då har man liksom inga förväntningar eller någonting att hålla sig efter. Kvällen kommer bli helt fri.”

”Okej, jag följer med, men då måste vi skynda oss att bli klara med vår uppgift för idag. Jag vill inte ha din pappa efter mig!” hörde han Alex ropa efter honom på väg bort till brunnen.

 

Väl borta vid brunnen fick han vänta på några av de nya städerskorna som visades runt på gården av Alex mamma som tillsammans med Alex pappa arbetat längst på gården. Erik log mot dem när han kom och satte sig på kanten och väntade medan alla de fyra nya kvinnorna drog upp en varsin full hink med vatten. Tröjan hade han lämnat kvar borta hos Alex och det syntes att alla fyra kvinnorna blev smått generade av att se honom i bar överkropp. När de gått drog han först upp en hink vatten som han hällde över sig själv i ännu ett försök att få lite svalka. Han såg efter gruppen av kvinnor som fick en rundvandring och såg ur de fnittrande såg bort på honom. Han log snett och vinkade åt dem vilket ledde till ännu högre fnittrande. En av dem vinkade generat tillbaka innan de försvann bakom stallet. Han log för sig själv medan han med en hink i varje hand gick tillbaka till Alex som fortfarande satt på alla fyra och rensade bland växterna. Han verkade inte märka att hans vän kommit tillbaka och Erik fick plötsligt en lysande idé för hur han skulle ge igen för hjärtattacken han fått på morgonen. Han smög upp bakom Alex med en av hinkarna i högsta hugg. Precis när Alex lade märke till att någon stod bakom och vände sig om för att se vem det var hällde Erik det kalla vattnet över sin vän. Alex drog efter andan och såg först chockat på Erik innan han återhämtade sig. När han verkade ha fått grepp om vad som just hänt tog han en näve lera som just bildats omkring honom och kastade på Erik som inte var sen att kasta tillbaka en lerklump.

 

Prolog

2013-09-29 @ 19:04:00 Till inlägget 2. Prolog

Han visste att de inte borde ha gjort det. Han visste också att de inte hade tillstånd att vistas i köket. Men de hade smugit in ändå. Tanken på att äta fisk två kvällar i rad hade varit alltför otrevlig. Egentligen var det inte han som hade någonting emot fisken, det var Erik. Men han hade ingenting emot att smyga in i köket och stjäla den. De hade inte blivit upptäckta vilket var tur. Alex visste att hans föräldrar kunde mista jobbet om han var allt för besvärlig. Han kände hur det började värka i armarna, fisken gled i hans grepp, han hade inget minne av att det var såhär långt till sjön. Han satte sig ned vid ett träd för att vila, det var nog inte så långt kvar nu. Han tog upp en gren som låg framför honom och började bryta den i småbitar.

 

Erik och han var bästa vänner. De var de enda barnen på gården och hade lekt ihop så länge Alex kunde minnas. Han visste dock att de om några år var tvungna att sluta. Alex var son till gårdens kock och så snart han fyllde 13 år skulle han vara tvungen att hjälpa till med arbetet, om han inte ställt till det för sin familj tills dess och av misstag råkat få dem sparkade. Det var ingenting han ville. Faktum var att det sista han ville var att ställa till problem. Men det var inte alltid lätt att säga nej alla gånger Erik kom med sina idéer. Erik behövde inte vara försiktig, han var son till familjen på gården och hamnade aldrig i knipa för någonting. Alex suckade, reste sig upp, plockade upp den stora fisken och började gå igen.

 

Stanna!” Alex tvärstannade och såg sig omkring. Någon hade sagt åt honom att stanna. Eller var det någon som verkligen hade sagt någonting? Eftersom han inte såg någon fortsatte han att gå. ”Sa jag inte åt dig att stanna?!” Där var rösten igen. ”Vart är du på väg?” Han såg sig om igen och nu såg han någonting, eller snarare att någon kom fram mot honom mellan träden. När personen kom närmare såg han att det var en kvinna som kom gående mot honom. Hennes vita mantel släpade i marken och han la märke till att luften omkring honom började bli kallare än hans tunna höstmantel klarade av att hålla ute.

”Var inte rädd. Jag vill dig ingenting illa. Men jag ställde en fråga, vart är du på väg?” Han hörde rösten i sitt huvud men kvinnans läppar rörde sig inte. Hon sa ingenting, hon tänkte. Hon tänkte till honom. Han visste inte vad han skulle svara.

”Jag… jag är på väg till sjön för att släppa ut fisken i vattnet.” Han kunde se hur hon blev förvånad.

”Du vet att fisken du håller i är död?”

”Ja, men vi, jag tänkte att den skulle vara gladare om den var i vattnet igen.” svarade han.

”Det har du kanske rätt i. Kom så ska vi släppa honom fri.” Alex visste inte hur han skulle svara på vad kvinnan sagt, men tydligen behövde han inte svara eftersom hon började gå mot sjön. Han följde efter henne på avstånd men drog sig allt närmare och tillslut gick han framför henne eftersom han märke att det var mycket varmare i luften framför henne än vad det var bakom henne. De kom fram till vattnet och Alex vecklade ut pappret som fisken legat inlindad i och kastade ned den i det kalla vattnet. När han reste sig upp igen såg han att gräset omkring honom nu gnistrade av frost och hans andedräkt syntes framför honom som en lätt dimma när han andades. Han vände sig mot kvinnan för att fråga vad det var som hände och fann att hon satt på huk vid vattenbrynet. Hon såg ut att koncentrera sig på någonting. Hennes hand var utsträckt över den lugna vattenytan. Alex vågade inte röra sig, rädd för att minsta rörelse han gjorde skulle störa kvinnan. Han såg hur hon sänkte handen och lät sina fingertoppar snudda vid vattnet. Han hoppade till när han såg vad som hände. Från kvinnans fingertoppar frös vattnet till is, isen spred sig över sjön. När isen nådde stranden på andra sidan spred sig frosten vidare, upp i skogen.

”Det kommer bli kallare nu Alex. Din tunna höstkappa är alldeles för tunn. Det är nog bäst att du skyndar dig hem nu innan du blir sjuk.” Hon behövde inte upprepa det. Han vände sig skräckslagen om och sprang hem. Hans huvud vimlade av frågor. Vem var hon? Varför hade det plötsligt blivit så kallt? Hur visste hon att det skulle bli kallare? Och hur hade hon vetat hans namn?
 
 Klicka här för att läsa Kapitel 1

Vad är detta?

2013-09-16 @ 16:30:00 Till inlägget 1. Vad är detta???

Vad är detta? Detta är en blogg jag startat för att dela med mig av den berättelse som ligger och gnager i huvudet. Detta gör jag dels för att sätta press på mig själv att fortsätta skriva på den. Men självklart också för att dela med mig. Det som läggs ut kommer att vara råmatreal som jag skrivit. Alltså obehandlade texter. Texterna kommer att vara genomlästa och smårättade, men inte mer än så. Detta är alltså ingen färdig ”produkt” eller bok som jag lägger ut.

 

Tanken är den att jag kommer att lägga ut 3-4 sidor ur berättelsen varannan vecka. Med berättelsen kommer kanske lite karaktärsbeskrivningar ut och lite annan info som kan vara bra eller rolig att veta om landet Quatuor Tempora.

 

Landes jag skriver om heter Quatuor Tempora. Detta namn betyder ”fyra årstider” och det är just det som huvudberättelsen handlar om. Tanken var först att döpa berättelsen till just De fyra årstiderna, men jag ändrade mig av olika anledningar. Namnet kommer av de fyra årstiderna representerat av fyra gudar, en för varje årstid. Jag kommer gå in på gudarna, dess betydelse och dess uppgift senare.

 

Så vad kom vi fram till nu då? Detta är en fatasy-berättelse som jag skriver på min fritid. Jag lägger ut den oredigerade texten för andra att läsa och berättelsen handlar om de fyra årstiderna.

 

All text och alla bilder är skapade utav mig om ingenting annat framgår. Alltså tillhör alla rättigheter och copyright mig, Emina Jonasson.

 

 

Karaktärer

2013-09-15 @ 20:14:00 Till inlägget 4. Andra karaktärer
Alex - Kommer...
 
Erik - Kommer...
 
Allvis - Kommer...
 
Tyr - Kommer...
 
Fjalar - Kommer...
 
Disa (Gröna) - Kommer...
 
Idun - Kommer...
 
Runa och RuneKommer...
 
Kung FolkeKommer
 
Här kommer jag fylla på med karaktärsbeskrivningar och karaktärer allt eftersom historien utvecklar sig. Detta kommer innefatta utseende, personlighetsdrag, släkt och lite eventuell förhistoria. Eftersom historien och karaktärerna fortfarande är under uppbyggnad kommer detta liksom religionsbeskrivningen också dröja ett tag.
 
 

Religion/Gudar

2013-09-15 @ 20:00:00 Till inlägget 3. Religion
Deus - Kommer...
 
Einar - Kommer...
 
Nova - Kommer...
 
Rosea - Kommer...
 

Här kommer jag skriva info om religion och gudar för att ni lättare ska kunna följa med i texten jag skriver. Detta kommer inte komma ut än på ett tag eftersom jag vill att detta ska vara en del av varför man vill läsa texten.
 

 

RSS 2.0